Fejk Lui Vuitton. Fejk Tretorn solglasögon. Fejk Rolex. Fejk Canon kamera batteri. När jag får se fejk IPODs mår jag riktigt illa. Jag får ont i huvudet av den fantastiskt dåligt avvägda osubtila grånyansen på IPOD-äpplet samt typsnittet på knapparna som är fel och för STORT. Det är verkligen inte den etiska aspekten (sno design) som får mig att må dåligt. Nej jag oroar mig för att det helt i onödan ska BEHÖVA tillverkas så många dåliga onödiga fula produkter som JU INGEN KAN BLI GLAD AV OCH SÄRSKILT INTE JAG. Det är dumt att tillverka nya produkter hela tiden, men om man nu tillverkar dem så kan man ju tillverka produkter som är bra. Jag måste ut från Grey Market Shoppingcentrumet nu!
Ute är det inte frisk luft. Ute är man som fotgängare lovligt påkörningsbyte. Och som västerlänning med avvikande hudfärg är man lovligt tjata på byte. TJATA, TJATA, TJATA.
På kvällen stänger mina öron av det upprepade tutandet från gatan. Till och med slumområdena som jag och Jennie passerade i morse är beläget på en lugnare gata. Varför ska jag och Jennie bo på den mest livligt trafikerade gatan i hela Mumbai? Tuuuuuuuuut tuuuuuuut tuuuuuut. Jävla bildesigners som designat sådana högljudda tutor! Nej nu vill jag åka till Goa! Hejdå Mumbai!
PS. Jag vet. Ilandsproblem.
Thursday, February 19, 2009
Wednesday, February 11, 2009
Glimpses
Photographs for my Visa. Hejdå Sverige -Annamaja! (good bye Sweden -Annamaja!)
Morning walk at Marine Drive. Vikram and Jennie.
Portratis of relatives of the owner of the apartment we stay in. I like when the oldies keeps an eye at me..
- I'll take this bag! If I get it at a non-leather price rate..
Someone tries his best to make a tourist out of Jennie. at The Gateway of India, Colaba.
What's happening here? The photographer and Jennie get's their portraits done.
I saw this cute turquoise house..
And then a turquoise man came along!
This taxi driver is perhaps hoping for yet an other lucky driving-in-the-maniac-traffic-of-Mumbai-day.
- Do (två, two) strawers!
Pink Katalyst (Jennie and Hitesh) is morning glory ready for work.
Worli Seaface - yet another part of Mumbai's seafaces.
Coconut Shop.
I'm the WILDEYE.
Afterwork.
South Indian take away dinner meeting at home. Jennie, Hitesh, Vikram and I.
Snehal and I are hanging out at a shopping mal having coconut water.
After spending five evenings and six mornings at Breach Candy Hospital we plan to start an information hotline about the Indian health care systems for immigrants/tourists.
To be continued..
Monday, February 2, 2009
I close my eyes to the poorness..
31/1-2009
I close my eyes to the poorness and is having a great Mojhito at a fancy yard-bar with lots of green palms and with a star view together with Jennie, Hitesh and Vikram. It's Saturday night and Hitesh and Vikram are holding a kind of monologic dialogue about how they first started their company. After I put the question in the air about how they started, they just can't be stopped. They're bubbling and sparkling about telling us the story about how they chased their entrepreneurship dream around whole Asia it seems to me. India, Malaysia and Hong Kong. It all started with the tsunami but that's an other story. After Vikram has taken his last suck on the water pipe and the silence breaks in I realize these guys are really capable of anything. I'm speechless.
I love going back through the streets of south Mumbai with the black car. Hitesh, Jennie, Vikram and me are joking and giggling, speaking Swedish, English and Hindi. We're singing songs. Jennie sings beautifully "Känn ingen sorg för mig Göteborg".
To all my dear friends in Stockholm, Minsk, Trondheim, Nairobi, Paris, Los Angeles, London, Malmö and Szczecin (I might have forgotten some cities): Mumbai is very nice to me. But I miss YOU a lot.
I close my eyes to the poorness and is having a great Mojhito at a fancy yard-bar with lots of green palms and with a star view together with Jennie, Hitesh and Vikram. It's Saturday night and Hitesh and Vikram are holding a kind of monologic dialogue about how they first started their company. After I put the question in the air about how they started, they just can't be stopped. They're bubbling and sparkling about telling us the story about how they chased their entrepreneurship dream around whole Asia it seems to me. India, Malaysia and Hong Kong. It all started with the tsunami but that's an other story. After Vikram has taken his last suck on the water pipe and the silence breaks in I realize these guys are really capable of anything. I'm speechless.
I love going back through the streets of south Mumbai with the black car. Hitesh, Jennie, Vikram and me are joking and giggling, speaking Swedish, English and Hindi. We're singing songs. Jennie sings beautifully "Känn ingen sorg för mig Göteborg".
To all my dear friends in Stockholm, Minsk, Trondheim, Nairobi, Paris, Los Angeles, London, Malmö and Szczecin (I might have forgotten some cities): Mumbai is very nice to me. But I miss YOU a lot.
Sunday, February 1, 2009
Chowpatty Beach
30/1-09
Chowbatty Beach ligger i södra Mumbai med utsikt mot Colaba som ligger ännu mer söderut. Det var i Colaba som Shantaram-killen (boken Shantaram alltså) hängde när han bodde i slummen. Han hängde på Café Leopold men också på Chowpatty Beach. Längs Chowbatty Beach ligger fiskebåtar uppdragna på stranden och människor trasslar ut fiskenät i solen. När man går på stranden möts man av av flanörer, barn, fiskare och kärlekspar. Jag och Jennie stannar till på vår lunchpromenad längs med stranden för att ta några bilder mot skyskraporna som tittar fram i smoggen. Ett turistpar går förbi och ler. När vi ska gå mot den tutande strömmen av bilar längre upp på vägen pekar Jennie mot en gammal man som sitter och försöker läsa en tidning som envist fladdrar i vinden och får honom att byta blad ofrivilligt. Det här är en liten bit Mumbai. Känslan utav den här staden har börjat smyga sig på. Jag gillar.
Chowbatty Beach ligger i södra Mumbai med utsikt mot Colaba som ligger ännu mer söderut. Det var i Colaba som Shantaram-killen (boken Shantaram alltså) hängde när han bodde i slummen. Han hängde på Café Leopold men också på Chowpatty Beach. Längs Chowbatty Beach ligger fiskebåtar uppdragna på stranden och människor trasslar ut fiskenät i solen. När man går på stranden möts man av av flanörer, barn, fiskare och kärlekspar. Jag och Jennie stannar till på vår lunchpromenad längs med stranden för att ta några bilder mot skyskraporna som tittar fram i smoggen. Ett turistpar går förbi och ler. När vi ska gå mot den tutande strömmen av bilar längre upp på vägen pekar Jennie mot en gammal man som sitter och försöker läsa en tidning som envist fladdrar i vinden och får honom att byta blad ofrivilligt. Det här är en liten bit Mumbai. Känslan utav den här staden har börjat smyga sig på. Jag gillar.
Skotthål
29/1
Café Leopold. Det var skotthål i spegelväggen och på bordet satt en lapp som informerade om det fanns möjlighet att donera pengar till de anhöriga till de anställda som blivit avrättade i restaurangen under terroristdåden. Jag skrattar nervöst. Var är alla turister jag såg här förra gången jag var här nyåret 2008? och Shantaram böckerna som stolt låg till salu på bardisken, de är inte här längre..
På vägen hem ser jag en trafikpolis som i en vägkorsning bunkrat upp ett skydd till sig utav typ rissäckar. Skottsäker väst fast utanför kroppen.
Café Leopold. Det var skotthål i spegelväggen och på bordet satt en lapp som informerade om det fanns möjlighet att donera pengar till de anhöriga till de anställda som blivit avrättade i restaurangen under terroristdåden. Jag skrattar nervöst. Var är alla turister jag såg här förra gången jag var här nyåret 2008? och Shantaram böckerna som stolt låg till salu på bardisken, de är inte här längre..
På vägen hem ser jag en trafikpolis som i en vägkorsning bunkrat upp ett skydd till sig utav typ rissäckar. Skottsäker väst fast utanför kroppen.
Friday, February 8, 2008
Nu är allt bra
Nu är NID bra. Jag har funnit givande kurser på Lifestyle design. Klassen är bra, läraren är bra. Resan till fabriken i Chennai var verkligen en hit. Allt är så bra nu och jag båda vill och inte vill åka hem. Just när allt fallit på plats är det tid att åka (om 20 dagar).
Är helt slut efter att ha jobbat fyra nätter med att färdigställa modeller som craftmen ska arbeta efter. Var tvungen att arbeta på kvällen/natten eftersom jag hade kurser på dagarna som jag inte ville missa. Var i slumområdet idag och överlämnade arbetet med tolk. Imorgon ska vi till en skofabrik i Baroda, 2 h härifrån. Imorgon är lördag. På söndag börjar en kurs i väskdesign. De struntar i om det är helg eller inte, kurserna anpassas efter när lärare kan komma och undervisa oss.
Projekt jag arbetat med tillsammans med en toydesign community i Ahmedabad.
Är helt slut efter att ha jobbat fyra nätter med att färdigställa modeller som craftmen ska arbeta efter. Var tvungen att arbeta på kvällen/natten eftersom jag hade kurser på dagarna som jag inte ville missa. Var i slumområdet idag och överlämnade arbetet med tolk. Imorgon ska vi till en skofabrik i Baroda, 2 h härifrån. Imorgon är lördag. På söndag börjar en kurs i väskdesign. De struntar i om det är helg eller inte, kurserna anpassas efter när lärare kan komma och undervisa oss.
Projekt jag arbetat med tillsammans med en toydesign community i Ahmedabad.
Thursday, January 24, 2008
Klockan 11.00 i verkstaden
Klockan är 11.00 på förmiddagen och den enorma kombinerade trä-, metall- och skum- verkstaden med alla dess vackert sprayade maskiner i exakt samma nyans av grönblått, står tomma. Jag letar efter en blyertspenna att markera min bit mangowood med, mina ögon fastnar på ett skåp som står öppet - kanske därinne? i skåpet finns bilder av indiska gudar. Indiska gudar som är en mix av många olika indiska religioner som man slog ihop när Indien skulle enas, har man förklarat för mig. Det är därför religionen framstår som så komplicerad. Utbrunnen rökelse som står i något som ser ut som sand. Hola-hola halsband utav låtsas tygblommor inramar det hela. Jag markerar min mangobit med en marker från min väska istället.
När tiotalet verkstadslärare kommer tillbaka från sin chai-stund får jag genast hjälp av samma som igår. Jag minns inte hans namn men de är alla på training på NID's träverkstad - blivande trälärare, i min egen ålder, kanske yngre och väldigt hjälpsamma. Den blivande träläraren förstår direkt min slarviga sketch och vi går bort till svarven. Han fixerar biten i rätt vinkel på känn - jag är så klart rädd att han ska få träbiten i magen när han svarvar, men det händer inte. När jag ska slipa min bit rund som ett klot i slipmaskinen vill de hjälpa mig igen. De informerar mig vänligt om att sätta upp håret och tar bort lite bråte runt maskinen åt mig innan de slår på den och ser efter mig på håll så att jag klarar mig själv.
Kanske hade jag tyckt att det varit lite nedlåtande med all den hjälpen i Sverige, som om jag inte kan själv, men så har jag inte alls känt det här. Det har varit både trevligt och tidseffektivt att få prata med någon om hur träbiten ska sågas till för att få rätt form, vilka sätt som är möjliga.
På NID (eller Indien överlag till och med) finns förresten inga lappar i stil med: "Din mamma städar inte här". Detta eftersom "någon" städar efter dig när arbetsdagen är slut. När jag samlade ihop små läderbitar jag inte skulle ha tidigare sa man till mig att: "Äsch det där kan du låta ligga, lägg bara ned det du inte ska ha på golvet".
Jag ska åka på studie besök tillsammans med Lifestyle design till en fabrik som är i färd med att börja tillverka läderväskor åt Louis Vuitton. Den ligger i Chennai södra Indien. 36 h med tåg. Lite nervöst och ser fram emot.
(Och ingen bild för har ingen kortläsare här. Och jag har dessutom börjat fota i rawformat och mitt Photoshop måste vara CS3 för att kunna använda raw-format plug-inet.)
När tiotalet verkstadslärare kommer tillbaka från sin chai-stund får jag genast hjälp av samma som igår. Jag minns inte hans namn men de är alla på training på NID's träverkstad - blivande trälärare, i min egen ålder, kanske yngre och väldigt hjälpsamma. Den blivande träläraren förstår direkt min slarviga sketch och vi går bort till svarven. Han fixerar biten i rätt vinkel på känn - jag är så klart rädd att han ska få träbiten i magen när han svarvar, men det händer inte. När jag ska slipa min bit rund som ett klot i slipmaskinen vill de hjälpa mig igen. De informerar mig vänligt om att sätta upp håret och tar bort lite bråte runt maskinen åt mig innan de slår på den och ser efter mig på håll så att jag klarar mig själv.
Kanske hade jag tyckt att det varit lite nedlåtande med all den hjälpen i Sverige, som om jag inte kan själv, men så har jag inte alls känt det här. Det har varit både trevligt och tidseffektivt att få prata med någon om hur träbiten ska sågas till för att få rätt form, vilka sätt som är möjliga.
På NID (eller Indien överlag till och med) finns förresten inga lappar i stil med: "Din mamma städar inte här". Detta eftersom "någon" städar efter dig när arbetsdagen är slut. När jag samlade ihop små läderbitar jag inte skulle ha tidigare sa man till mig att: "Äsch det där kan du låta ligga, lägg bara ned det du inte ska ha på golvet".
Jag ska åka på studie besök tillsammans med Lifestyle design till en fabrik som är i färd med att börja tillverka läderväskor åt Louis Vuitton. Den ligger i Chennai södra Indien. 36 h med tåg. Lite nervöst och ser fram emot.
(Och ingen bild för har ingen kortläsare här. Och jag har dessutom börjat fota i rawformat och mitt Photoshop måste vara CS3 för att kunna använda raw-format plug-inet.)
Subscribe to:
Posts (Atom)