Nu är allt bra

Nu är NID bra. Jag har funnit givande kurser på Lifestyle design. Klassen är bra, läraren är bra. Resan till fabriken i Chennai var verkligen en hit. Allt är så bra nu och jag båda vill och inte vill åka hem. Just när allt fallit på plats är det tid att åka (om 20 dagar).

Är helt slut efter att ha jobbat fyra nätter med att färdigställa modeller som craftmen ska arbeta efter. Var tvungen att arbeta på kvällen/natten eftersom jag hade kurser på dagarna som jag inte ville missa. Var i slumområdet idag och överlämnade arbetet med tolk. Imorgon ska vi till en skofabrik i Baroda, 2 h härifrån. Imorgon är lördag. På söndag börjar en kurs i väskdesign. De struntar i om det är helg eller inte, kurserna anpassas efter när lärare kan komma och undervisa oss.


Projekt jag arbetat med tillsammans med en toydesign community i Ahmedabad.

Klockan 11.00 i verkstaden

Klockan är 11.00 på förmiddagen och den enorma kombinerade trä-, metall- och skum- verkstaden med alla dess vackert sprayade maskiner i exakt samma nyans av grönblått, står tomma. Jag letar efter en blyertspenna att markera min bit mangowood med, mina ögon fastnar på ett skåp som står öppet - kanske därinne? i skåpet finns bilder av indiska gudar. Indiska gudar som är en mix av många olika indiska religioner som man slog ihop när Indien skulle enas, har man förklarat för mig. Det är därför religionen framstår som så komplicerad. Utbrunnen rökelse som står i något som ser ut som sand. Hola-hola halsband utav låtsas tygblommor inramar det hela. Jag markerar min mangobit med en marker från min väska istället.

När tiotalet verkstadslärare kommer tillbaka från sin chai-stund får jag genast hjälp av samma som igår. Jag minns inte hans namn men de är alla på training på NID's träverkstad - blivande trälärare, i min egen ålder, kanske yngre och väldigt hjälpsamma. Den blivande träläraren förstår direkt min slarviga sketch och vi går bort till svarven. Han fixerar biten i rätt vinkel på känn - jag är så klart rädd att han ska få träbiten i magen när han svarvar, men det händer inte. När jag ska slipa min bit rund som ett klot i slipmaskinen vill de hjälpa mig igen. De informerar mig vänligt om att sätta upp håret och tar bort lite bråte runt maskinen åt mig innan de slår på den och ser efter mig på håll så att jag klarar mig själv.

Kanske hade jag tyckt att det varit lite nedlåtande med all den hjälpen i Sverige, som om jag inte kan själv, men så har jag inte alls känt det här. Det har varit både trevligt och tidseffektivt att få prata med någon om hur träbiten ska sågas till för att få rätt form, vilka sätt som är möjliga.

På NID (eller Indien överlag till och med) finns förresten inga lappar i stil med: "Din mamma städar inte här". Detta eftersom "någon" städar efter dig när arbetsdagen är slut. När jag samlade ihop små läderbitar jag inte skulle ha tidigare sa man till mig att: "Äsch det där kan du låta ligga, lägg bara ned det du inte ska ha på golvet".

Jag ska åka på studie besök tillsammans med Lifestyle design till en fabrik som är i färd med att börja tillverka läderväskor åt Louis Vuitton. Den ligger i Chennai södra Indien. 36 h med tåg. Lite nervöst och ser fram emot.

(Och ingen bild för har ingen kortläsare här. Och jag har dessutom börjat fota i rawformat och mitt Photoshop måste vara CS3 för att kunna använda raw-format plug-inet.)

Advanced mosquito killing

I am getting so advanced with killing the mosquitoes in my room at night. Now I recently started a collaboration with spiders! there's two spiderwebs in my room and the mosquitoes are too good with flying when I try to smash them, but now I found a way of forcing them into the spider nets. I just make sure they get close enough and then I pretend to smash them - install of killing them I force them to the spider net by my hand. Before they know what's happened they're under layers of layers of spider net. And they cannot touch my skin which is full of anti mosquito deo anyway (but they still seem to want my blood). I am not this afraid of mosquitoes in Sweden so way this hysterical hunting? There's to much talk about malaria. I don't want malaria. And this boy from Italy told us about other sicknesses that the mosquito spread in Gujarat. Horribly sicknesses. So the spiders in my room can now please keep their net which is built between a lamp and a backpack.

Om utbildningen på NID

Så en 1,5 månad i Indien är över. 17 dagar på jullov i Bombay och Goa. Så vad tycker jag om skolan? Vad får man ut av att vara här? Som svensk designstuderande ter sig innehållet i deras kurser lite överflödigt eftersom jag antagligen inte kommer jobba med industridesign som de blir förberedda för här. Utbildningen är mer förberedande för att som designer vara en del av en designavdelning på ett större företag eller en fabrik. Den tekniska delen, konstruktionsbiten ges det större inblick i och lärarna låter oss veta att de tycker att detta är viktigt. Inte att räkna på det, men att känna till. I december hade avgångs eleverna för vår motsvarighet till kandidat och master avslutningsutställning och jag kan inte säga att jag var så road av projekten från produkt design. Men så gör alla samarbeten med företag så valen av projekt känns lite mossiga som utställningsprojekt. De måste göra samarbeten med företag, företaget måste "ge" dem uppslag till exjobbet. Så det är en annan situation.Inte lite "arty" och nytänkande som industridesign på Konstfack. Men designen kändes heller inte så klockren och deras nivå för finish på modellerna var till och med under min egen (och jag är inte yberpetig!) och det gjorde det mindre lätt att bedömma formarbetet. Det här var alltså färdiglackerade modeller. De har ett master program, Transportation Design och de ställde ut bildesign som inte var så fin heller. Men däremot såg jag många fina tilltalande former hos möbeldesign.

Det Indien framförallt har bjudit mig på hittills är hantverk och produktion. Om jag vill starta egen produktion är detta platsen för att undersöka möjligheten. Det är verkligen möjligt! Det är inte dyrt. Folk längtar efter arbete och arbetsförhållandena går det att hålla koll på. Jag har besökt produktion för läderväskor och ska besöka en fabrik där de arbetar med metall design av olika slag. Finns också mycket uppslag till design for consciousness. Finns många organisationer som arbetar med att ge arbeten till jordbrukarkvinnor som vill ha en extra inkomst genom till exempel broderi eller vävning i hemmet. Detta är mycket bra för kvinnorna eftersom de blir mer självständiga, mer självförsörjande. Och kan vara ett sätt att få pengar när naturkatastrofer drabbar byarna. Organisationerna står för en slags försäkring om naturkatastrofer skulle inträffa också. Det har fungerat i många år redan och fler kvinnor vill ansluta sig. Sewa är en sådan organisation som vi besökt som har fabrik och affär i Ahmedabad. Jag har försökt komma till en by som arbetar med bamboo produktion för att studera det och skissa på produkt idéer. Drar lite i kontakterna jag fått. Att dra till en by och försöka ha workshop med yrkesarbetande indier är sjukt intressant och inte svårt, lite krångligt kanske men absolut möjligt. För att ta sig ut till avlägsna byar kan man behöva lifta, men ute på landsbyggden är det tryggt. Jag ska dock försöka få mig någon annan av utbytesstudenterna för en sådan resa.

Idag har det varit kite festival, drak festival alltså i Ahmedabad. De flyger med enkla plastdrakar tillverkade oftast av gamla påsar eller annan plast från hustak runt om i staden. Jag och Andreas blev uppbjudna på ett tak igår (nu har han åkt tillbaka till Stockholm) och vi fick adressen då de ville att vi skulle komma tillbaka idag. Så jag, Matia, Elsa, Matilde, Maria, Su och Katharina drog dit. De var helt galna och skrek och tjoade när draksnörerna rörde varandra i luften. Det är så man vinner, man prejjar någon annans drake. De flyger sjukt högt. Och de där taken man står på är läskiga och man kan hoppa till andra tak om man blir guidad runt som vi blev. Ovanlig eftermiddag med lite indisk dans också. Sjukt gästvänliga, familjen vars hus i gamla stan vi stod på. Familjen bestod av en släkt på typ 20-30 pers. Men efter ett tag blev det för mycket stoj och försök till uppmärksamhet från barnens sida. Vi drog till ett café som serverar riktigt kaffe, det är en kedja, typ som Waynes Coffee. Kontrasterna blir enormt stora när man i ena stunden rör sig bland folk som tycker att 100 rupees är mycket och i nästa gör av med det vid ett cafébesök. Jag får dåligt samvete.

Lite senare tillbaka till slummen för ett besök på en tibetansk restaurang som huserar i ett litet slumhus. De som bor i slumområdet tittar frågande på oss när vi går dit men vi ler och de ler tillbaka. No hard feelings. Vi går dit för att det är gott, trevligt och billigt. Och för att tibetierna som gör maten och har restaurangen alltid har mössa och är sjukt söta. Och för att ingen blir magsjuk, ytterligare en anledning och det är mer än man kan säga om de mer etablerade restaurangerna i stan.

I morgon startar jag en open elective kurs tillsammans med craftsmen som gör leksaker på traditionellt sätt i trä. Sjukt nyfiken på att veta om det är givande eller ej. Om inte ska jag gå en kurs som heter Form IV som handlar om att hitta form från naturen och omsätta det i ett designprojekt. Ska faktiskt försöka gå båda samtidigt.

Saknar Stockholm. Känns konstigt att tänka på den rena välhållna staden där inga är så fattiga att de bor under en filt på gatan. Där det dessutom är typ noll nu och regnslask kanske. Svårt känna kylan här där det är mellan 20-30 grader. När jag tänker på Stockholm blir det med superhet asfalt på Stockholms gator i juli när alla är bortresta.

Christmastrip to Diu

Early sunset morning on bus on the way to Diu. It's Claudia to the left.


We're in a richa on our way to St Thomas church. Christmas eve.


Yes, Diu is a Christian Island! And yes I finally got some christmas feeling cause the town of Diu was decorated with such. This is St Tomas church, Diu Town. Restaurated church from the money of the popular (among backpackers) hostel inside.


My shoes on the church roof with a view of Diu town.


Close to the church, a park. Jennifer is photographing her sister Vanessa.


Beautiful illustrative sculptures with men from the bible were everywhere inside the church. Haven't seen them as sculptures before. They all looked very old.


Fishing boats are being repaired in harmony with beach cows.


Paris-Matilde and Paris-Fabian at a backpacker breakfast place, Garden restaurant.


Another church that I found beautiful.


Matilde is dancing at the barbeque party we went for by the church.


Sunshine resort where we stayed at the Sunset Point. Great location by the sea but worst rooms ever!






Why is it so hard to find swimming clothes in India? Here's the .. they don't use swimming clothes as we know it. They swim with clothes! This is at Nagoa Beach in Diu.



Me and my friend found a quit beautiful beach on the north side. I am as happy as I look.


Fabian and Matilde at the same beach.


Truck design.


Hairdesign. Who said it's hard to start a business?



Strange.


At the post office. Something for the boring Swedish post offices definitly!



Goodbye dear Diu. We''re on our way to our nightbus. The cow is a bit dark, but I hope you see it ;-)

Bhavnagar and Palitana

Jenn, Jenn's sister Vanessa, me and Claudia went travelling for a few days of christmas holiday.


On the way to the dissapointment Along. We got our permission too late and never got into the ship breaking yard in Alang.


Road restaurant.


Toilets at the road. Ladies right side.


Woman on a bus.


Workers in Alang - at a shop selling stuff from the breaked ships.



Temple in Bhavnagar.



The school girl to the right and her friend met us at the Gandhi museum shop and decided to take us to the temple. And nope, this is not some kind of advertisement. This is a travelling big Gandhi on wheels which stopped in Bhavnagar for a few days. The people try to touch a part of his plastic body or kiss.


Outside the temple.


The two school girls took us to their girl school hostel. Their teachers where _very_ excited about me and Claudia. I've never felt so much of a sensation yet in India - and yet I've felt as a sensation so many times.


The day before Christmas in Bhavnagar. Great to see some Christmas decorations finally!



On our way to the famous jain temple of Palitana! 3000 stairs. I didn't know that there could be stairs all the way up on a mountain. For me mountain climbing is _not_ about walking stairs.


It's possible not to walk yourself. Carriers brings you to the top for around 100 rupees which is 17 Swedish crowns. When we reached the top as the only western tourists people where amused by the fact that we as (comfortable and luxury) westerns had managed to climb all the stairs without being carried.


Jennifer on the way.


Those white dressed women had dedicated their lifes to the jain temples of Palitana and therefore, since it on the day was full moon, they had to go up & down 19 times in 24 hours.


On the top.


On the way down again.

Party!

Dancing Paris-Matilde!


Katta, Maria
?, Matilde, Elsa, Sagarika, Tia



Matilde-Paris is preparing her hair.


At the basketball plan there were music and everybody was dancing. Great feeling in the air.


Matilde, Claudia and Sagarika.


Maria and Peter (?).


This is a rare thing in Ahmedabad, Gujarat since alcohol is not allowed. No clubs or bars in the whole state. Only at NID!


Paris-Elsa and Paris-Matilde.